Som en tickande klocka
Idag är det fredag, en helt vanlig fredag. Men idag är det något som känns annorlunda. Att jag ska flytta hem snart har tidigare känt så himla långt borta men nu är det mindre än femtio dagar kvar och paniken börjar krypa upp. Herregud, fyrtionio dagar är ingenting. Just nu längtar jag inte hem, jag vill stanna i England. faktum är att tiden inte räcker till. Jag vill fortfarande till Cambridge och Wales, dessutom vill jag hinna umgås mera med mitt gäng. Jag vill ha långa nätter fyllda med diskussioner, drinkar, dans, lekar och musik. Hur lämnar man något som har så mycket kvar att ge? Vad gör jag åt det faktum att jag inte är redo att avsluta detta kapitel?
Jag har blivit så desperat att jag funderat på att stanna här, plugga spanska på deltid, lite bussniess english och jobba i ett halvår till. Samtidigt vet jag att jag inte kan göra så mot mig själv då jag så många gånger desperat har längtat efter skolböckerna och velat fly till mandelgränd.
Att plugga är något jag saknat otaliga gånger, har aldrig tidigare känt mig så intellektuellt efterbliven som jag gör här. Jag är bra på att plugga och gillar glädjen när man får tillbaka ett riktigt bra prov. Plugga är mitt nästa steg, det vet jag! Men jag skulle bara vilja ha någon som visar mig vägen och löser upp mina problem, är det för mycket begärt?
Kommentarer
Sari Karlström
Du kommer inte att kunna uppfylla allt du vill under den kvarvarande tiden. Det är bättre att du njuter av det du kan.
Vi är så många som ser fram emot att du kommer hem, så våga inte tänka på något annat.
KRamar <3 <3 <3
Svar:
Mikaela
Sofie
Mickis, om du vill stanna, stanna. Du kommer ju åka hem såsmåningom och du kan plugga när som helst. Men de blir svårare om du åker hem och sedan inser efter ett tag att du vill tillbaka till england. Ja, jag längtar också hem ibland men det faktum att vi kan göra det vi gör och uppleva så mycket nytt är rätt fantastiskt. Så jag röstar på england om det är så att en liten del av dig vill stanna :) Puss kompis
Svar:
Mikaela
Trackback
