Världens sötaste krabat
Idag har jag lite hemlängtan, saknar de bästa med att vara hemma. Bilder på världens finaste flicka som bara växer och växer får mig att vilja komma hem och leka, bara för en stund.
Bara för att du är du
Grattis på födelsedagen bästa mamma! Önskade att jag kunde vara med dig idag, men du får vänta till på fredag. Jag älskar dig till månen och tillbaka, hundra gånger om.Ett trubbigt nattliv
De senaste nätterna har jag inte upplevt några problem alls att somna. Jag är svintrött och precis som genom alla mina 20 år dröjer de inte längre än 10 minuter de flesta kvällarna innan jag är inne i en sovande dvala. Dock är det ungefär vid 2-3 tiden på natten de ät börjar. Mardrömmarna! Och nej, nu pratar jag inte om monster eller så. Utan stressen över att jag inte är färdig här, allt som sker när jag lämnar och vad det innebär kanaliserar sig i mina drömmar.
Varje natt glömmer jag saker, springer hela tiden. Men jag kommer aldrig, aldrig ikapp. Inatt var jag på hotell med alla från sports camp, men jag missade festen för att jag hela tiden glömde skorna, hissen åkte sakta, jag glömde plånboken och trapporna var som en labyrint. Att spendera varje natt i stress mellan 3-7 är riktigt jobbigt. Jag hoppas att mardrömmarna snart försvinner. För sanningen är ju, även om det gör ont i hela kroppen att lämna om två veckor och en dag så skulle jag välja att komma över att stanna alla dagar i veckan. Jag vill hem. Men uppenbarligen är jag inte redo, eller har mycket kvar att bearbeta.
För det finns inte
För det finns ingen mer oemotståndlig varelse. Jag kan se framför mig hur mamma och pappa (mest pappa) säger "men tallie" när de ser denna bild. Hon är så fin, min Tallulah! När sanningen slår en som en käftsmäll
Något som har gjort livet i England mycket lättare är vetskapen att det finns ett liv hemma som väntar på mig, som tar emot mig med öppna armar när jag är redo att komma hem igen. Mamma och pappa väntar på att få ha en unge i huset igen, mina vänner väntar på att jag ska fylla luckan i "gänget" och brollan väntar på att ha sin sköna lilla syster i samma stad. Det finns ett rum, ett liv och en stad som tar emot mig med kärlek, den har alltid funnits där och kommer med största sannolikhet göra det.
För några kvällar slog det dock mig. Detta gäller ej i England. Insikten slog mig rätt i ansiktet och för första gången på länge slogs jag av en ångest som gjorde ont i kroppen. Sanningen är ju att när jag lämnar landet kommer min plats inte finnas kvar i väntan på att jag ska återvända och fylla hålet. Det kommer en ny människa för att fylla upp efter mig. Tallie kommer ha någon annan som går med henne, som skrattar, pussar på och gosar med henne. Ungarna kommer ha någon annan att spela dålig musik, tävla i massa saker och hitta på överraskningar till de. Min säng. Min mysiga säng kommer vara någon annans mysiga säng. Våra kill kompisar. Allting förändras. Detta kommer om veckor inte vara ett liv jag har tillgänglighet till, förutom i mina minnen.
Jag älskar detta liv, inte lika mycket som jag älskar allt jag har hemma. Men detta innebär inte att jag kan smälta faktumet att mitt liv snart kommer vara historia. En del av min bok kommer sätta punkt och jag ska gå vidare. Fan vad svårt det är att gå vidare när man vet att det är permanent.
Jag inser att jag kan låta överdriven och dramatisk med tanke på att detta händer så ofta. Men nej. För detta liv har förändrat mig och jag vill ha det kvar. Jag vill ha en kombination av allt jag har här med det som jag har hemma. Jag vill ha kakan och äta den. Fan. Varför är det så svårt att lämna något bra för att ge plats för något nytt och bra?
Kanske kan vara ett råd till mig själv
I väntan på nästa steg i livet
Dagen man vet förändrar sitt liv. Jag tror att alla har några datum genom livet som de alltid kommer att minnas, både på bra och dåliga sätt. Dagar som har varit stora milstolpar. Personligen har jag två dagar som förändrat mitt liv, två datum jag alltid kommer bära med mig. De flesta tror jag samlar ihop tre till tio av dessa datum under sin livstid. Endast tjugo år gammal och det är en månad kvar tills min nästa livsförendrade dag är kommen. Den elfte juli, dagen jag lämnar Au Pair livet, England, fantastiska människor och ett helt liv för ett nytt. Ett nytt liv som samma dag kommer styra kosan mot studier eller jobb. Samma dag som flytten hem till Sverige går kommer beskedet om framtiden. Universitet eller inte? Stockholm eller Uppsala?
Jag älskar dessa förändringar då de innebär något nytt, även om mitt hjärta krossas av att behöva lämna allting hära så har jag ett nytt liv att se fram mot, en ny chans att möta fantastiska människor, lära mig mera i livet och framförallt vara nära min familj.
Mitt liv lär ha flera dagar som dessa och jag ser fram mot varenda en av de, för varenda gång man passerar en stor milstolpe förändras livet på ett eller annat sätt. Även om det inte alltid kommer vara positivt så är det en utmaning. Jag hade gärna tackat ja till att plugga tre år på universitet här och endast varit i Sverige över sommaren. Dock har jag en ny chans senare i livet att återvända till detta land. Just nu längtar jag efter min säng, min tjock tv, att krama om familj och vänner, äta svensk mat, ha bättre Kommunaltrafik och leva ett svenskt liv. Vi ses om en månad när och kära! En ynka månad som på mer än ett sätt kommer förändra mitt liv.
Lyckligt lottad
Kollade igenom gamla resebilder på datorn. Framförallt resor med familjen. Varje gång jag kollar på bilder från USA blir jag helt varm men samtidigt lite nedstämd. De resorna var så fantastiska, så roliga och då bra. Jag är så lyckligt lottad för att ha en pappa som hittar dessa pärlor, en bror som är en kompis och en mamma som drar "morsan skämt" och gör allt lite bättre. Dessa familjesemestrar kommer jag bära med mig livet ut och kan redan nu fantisera om hur jag ska göra sånt med min egna familj en vacker dag. Vad som gör mig lite nedstämd är att allt eftersom åren går så förändras allting. Mycket blir bättre men vissa saker lämnar stor saknad. Jag skulle vilka påstå att jag nog är närmare min familj nu än någonsin tidigare men faktum är att min bror inte kommer bo i rummet bredvid mig när jag kommer hem. Han och jag kommer inte sitta och muppa oss vid matbordet och familjesemestrar med oss fyra finns nog endast i drömmarna framöver.
Dock gör detta på ett sätt att allting vi upplevt hittills blir mer värdefullt och jag är så lycklig över alla minnen och bilder vi har skapat. Idag, och ikväll längtar jag efter er .. Min fina familj!
Vänskap är fint
Idag tänker jag på min fina tärnan extra mycket. Önska mer än vanligt att jag var i Sverige idag. Du är bra du min vän!
När en fantastisk era övergår i en annan
Jag har minnen från mitt fotballslag långt tillbaka i tiden. Men de som jag själv kommer ihåg är från min store idols första år i klubben. Ungefär vid samma tid som Frank Lampard kom till Chelsea började mitt intresse för fotboll och klubben väckas till liv på allvar. Under dessa 13 år har denna unge mittfältare utvecklats till något av en gud, en övermänsklig fotbollsspelare men framför allt en idol och förebild för många, därbland mig själv. Jag har många matchtröjor med nummer åtta på ryggen och det är ingen chock att jag valde nummer åtta i fotboll och ville även ha det nummret i innebandy.
I trean när vi skulle hålla ett hyllningstal i svenskan valde jag Frank Lampard. Det stod mellan de två killarna jag alltid haft som förebilder, min fantastiska storebror eller denna man. Jag valde tillslut min stora fotbollskärlek. Tänkte ge er några citat från mitt tal: "Frank Lampard har prydit ryggen på alla mina matchtröjor och Frank Lampard har berört mig till tårar, tårar av både glädje och av sorg."
"Detta tack vare att jag hade en förebild, någon som jag ville vara som. Frank Lampard fick mig att vilja vara något större än mig själv, att sprida glädje och hopp till min omgivning. "
"Om det blir så att han lämnar klubben till hösten kommer han göra det som den bästa någonsin, som någon som förändrat min och så många andras syn på klubben och sporten. Med mycket hjärta och vilja har han lärt mig att det enda som krävs för att lyckas är att vilja mer än alla andra och älska det man gör. Han har lärt mig det viktigaste i livet, tror du på dig själv kan du gå hur långt som helst. "
Om man bortser från det faktum att texten är för ett tal är det sanningsenligt. Frank Lampard var, är och kommer vara en människa som alltid har påverkat mitt liv. Jag twittrade nyss om att han är den första mannen som på riktigt krossat mitt hjärta och det stämmer ganska så bra. Bara det faktum att han är en av huvudpersonerna till att jag har valt sport framför ett "tonårsliv" visar hans inverkan på mitt liv.
Jag kommer aldrig glömma hur jag övertalade Frida & Becca att vi skulle minsann åka till London över den sista hemmamatchen förra säsongen, då det inte stod klart att han skulle signa ett år till och om det var så att min hjälte skulle lämna klubben skulle jag, tillsammans med alla hans andra fans få säga hejdå. Det jag känner nu är inte mycket alls. För mig är det för surrealistiskt att han inte kommer vara Chelsea på pappret nästa år. Dock är jag övertygad att på samma sätt som han alltid är i våra hjärtan, är Chelsea alltid i hans och att det bara är en tidsfråga innan han har en roll i klubben igen.
Tack för allt, klubbens bästa spelare, men framförallt min stora idol!
I'm finding my heart, using my hands
Sen jag flyttat hit har jag fastnat för Birdy och hon är numera upp och kampas med P!NK om att vara bästa kvinnliga artisten i mina ögon. Låten "Light me up" kommer alltid att får mig att tänka på england och mitt liv som au pair.
Bara för att det äger att älskar böcker
Denna dagen har spenderats so far med näsan i datorn, läst om engelsk grammatik, skrivit en report, kikat på datorer och även gjort mig en liten lista av böcker jag ska beställa så de dimper ned i min svenska brevlåda lagom tills jag kommer hem. Just nu har jag bestämt mig för två av Alex Schulmans böcker, tänkte klicka hem en Malcom Gladwell bok har inte bestämt vilken ännu. Vill även ha ännu en bok om psykologi. Är också nyfiken på Sigge Eklunds böcker så lär bli ett par där också, slutligen vill jag beställa några lättlästa böcker. Lär svida i plånboken när det är dags att lägga beställningen, men det är de värt!
En speciell högtid
Idag är det mors dag så jag tänkte passa på att hedra min fina mamma här i bloggen eftersom jag inte kan ge henne all kärlek på riktigt, det får vänta 1,5 månad till. Precis som många andra barn på jorden tycker jag att du är världens bästa mamma. Och du är verkligen den bästa för mig, helt knäpp i huvudet men världens snällaste och gosigaste. Är säker på att mina barn (hypotetiska, fortfarande långt in i framtiden) kommer älska deras mormor lika mycket som jag älskade min. (Dock måste du bli lite mer bull tant för detta, men som sagt du har ju några år på dig!)
Nu är det inte långt kvar tills vi ses igen och jag ser fram mot att få spendera min första kväll hemma med dig och resten av familjen, om 57 dagar kan du få min första kram och puss på svensk mark i år. Jag älskar dig mamma!
P.s bilden i vänstrahörn borde du ha som profilbild på Facebook, vet du ej hur man gör finns jag för assistans!
Som en tickande klocka
Idag är det fredag, en helt vanlig fredag. Men idag är det något som känns annorlunda. Att jag ska flytta hem snart har tidigare känt så himla långt borta men nu är det mindre än femtio dagar kvar och paniken börjar krypa upp. Herregud, fyrtionio dagar är ingenting. Just nu längtar jag inte hem, jag vill stanna i England. faktum är att tiden inte räcker till. Jag vill fortfarande till Cambridge och Wales, dessutom vill jag hinna umgås mera med mitt gäng. Jag vill ha långa nätter fyllda med diskussioner, drinkar, dans, lekar och musik. Hur lämnar man något som har så mycket kvar att ge? Vad gör jag åt det faktum att jag inte är redo att avsluta detta kapitel?
Jag har blivit så desperat att jag funderat på att stanna här, plugga spanska på deltid, lite bussniess english och jobba i ett halvår till. Samtidigt vet jag att jag inte kan göra så mot mig själv då jag så många gånger desperat har längtat efter skolböckerna och velat fly till mandelgränd.
Att plugga är något jag saknat otaliga gånger, har aldrig tidigare känt mig så intellektuellt efterbliven som jag gör här. Jag är bra på att plugga och gillar glädjen när man får tillbaka ett riktigt bra prov. Plugga är mitt nästa steg, det vet jag! Men jag skulle bara vilja ha någon som visar mig vägen och löser upp mina problem, är det för mycket begärt?
Kram efterlyses
Idag är saknaden svår, behöver min mamma, hennes famn och kloka råd.
One of these days
Idag är en sån där dag, det är en dag som påminner mig skrämmande mycket om min mörka tid i januari/ början av februari. Jag har kollat flyg hem, jag har fällt ett par tårar och krampen i magen har varit framme. Det är konstigt, för egentligen har ingenting hänt och jag borde inte vara ledsen, samtidigt vet jag så himla väl vart allting bottnar sig. Lena flyttade för en och en halv vecka sedan och jag har inte hunnit landa från det förrän nu. Nu slår det mig att alla de jag kunde sitta i diskussioner med, prata om livet, skratta med och filosofera om allting utan att känna mig konstig är borta. All min trygghet och all min nära nära vänskap är borta. Annie, Laura och Lena är tre tjejer som jag har en speciell relation med, vi delar något som endast aupairer kan förstå, att samtidigt klicka på alla andra plan är så himla unikt och dessa töser kommer alltid vara speciella för mig. Allt eftersom de föll bort blev de svårare, men det fanns allting någon kvar som tog ännu mer plats, som blev mer fantastisk.
På något konstig sätt känns det som att inte bara Lena utan även Annie och Laura har lämnat på riktigt nu, det finns ingen att skratta åt våra minnen med och ingen att ta en spontan te med. Jag vet att det inte är långt kvar, men jag vill så himla gärna ha någon av de vid min sida. För mig är de just nu hemma. Att min sista klippa Ida fortfarande är kvar känns betryggande och jag vet att hon bara är några timmar bort. Tror konstigt nog att det är vad som fått mig att hålla ihop idag.
Idag har varit en dag då jag inte kan gräva i saker, kan inte analysera eller försöka lösa problem. Idag måste bara passera och ser man det positiva "everyday might not be good, but there's something good in every day" så är det faktiskt så att jag skrivit en bok recension och gjort halva läxan till måndag. Heja mig! Nu ska jag snart sova och hålla tummarna för att jag imorgon vaknar med ett leende på läpparna, godnatt
Favorit fyran
Smärtsamma farväl
Okej, dålig uppdatering jag vet men de senaste dagarna har varit som en cirkus. I onsdags jobbade jag under dagen i huset innan jag promenerade till Goring för att möta upp Lena. Vi tog en öl i Catherine Wheels underbara beer garden och bara njöt av det underbara vädret innan vi promenerade ned till floden och myste med en strongbow. När klockan blev åtta drog vi till The Bull där vi mötte upp Lewis, Alex, Ally och Rebecca för ett par glas och lite curry. En helt klart trevlig kväll med dessa härliga människor och ett fint litet firande för mig, fick ett jätte fint collage av Lena också! Det var sista gången jag får se Lena för denna gång och vi hade svårt att släppa varandras omfamningar, något som roade killarna väldigt mycket! Helt ärligt så känns det skit att hon lämnar, min sista riktigt nära vän hör borta försvinner och jag har tre månader kvar. Vi har iaf lovat att hälsa på varandra så ser fram mot det väldigt mycket. Jobbigt med avslut, men det är en ny möjlighet att träffa flera människor, får försöka se det positiva i det hela. 
Jag och fina Lena vid vattnet
Det är verkligen så vackert nere vid floden, kan inte få nog
När framtiden knackar på din dörr
Om bara några dagar, rättare sagt på måndag kan man börja söka till Universitet för hösten 2014. Personligen är jag super pepp på detta och extra glad då jag faktiskt har hittat ett program jag är sjukligt intresserad av. Det finns två bra versioner av detta program, med små skillnader och nu är det viktiga avgörandet att välja vilken som är rätt för mig. Alternativ ett stannar jag på hemmaplan i tre år till, bor gratis och har en enkel vardag. Det andra alternativet som är skrämmande intressant ligger i Uppsala, antingen en dyr flytt eller så blir det att pendla som en idiot. I helgen blir min största uppgift att läsa på dessa utbildningar, hitta skillnader mellan de och göra en hel plus och minus lista. Dock är jag ganska säker på att oavsett vad jag bestämmer så kommer jag älska mina tre kommande år. Tänk att få lära sig om något man verkligen brinner för, kunskap är makt!!!
Ben & Jerry's gänget erövrar världen
Igår var de en stor dag för ben & Jerry gänget, Emelie aka Ben fyllde äntligen 20 år och tog ett steg närmare vuxen världen, stort grattis! samtidigt som lilla & (jag) sa hejdå till mina föräldrar ännu en gång och började nedräkningen till min födelsedag som då var exakt en månad bort. Men störst var det ändå för lilla Jerry (Sofie) som påbörjade ett liknande äventyr som de jag gjorde för ett drygt halvår sedan. Hon satte sig på ett plan mot New York för att påbörja ett år som Au Pair i DC, stort lycka till åt henne. Du kommer vara toppen kompis! Nu dröjer det troligtvis drygt ett år innan vi kan ha en av våra klassiska träffar, för lets face it, vi kommer aldrig bli för gamla för det!
Ben & Jerry
Nedräkningen har börjat
När jag promenerar fram och tillbaka till stationen så flyger tankarna ofta iväg i sina egna banor. Idag fastnade jag på födelsedagar. Eftersom jag börjar bli lite små rynkig blandas födelsedagarna ihop då de flesta innehåller tårta, presenter, familj och vänner samt känslor av glädje, kärlek och tragiskt nog lite girighet. Dock är det tre födelsedagar jag aldrig kommer glömma, tre som varit speciella genom att nära har visat hur mycket det uppskattar en genom tid och kärlek på ens dag. Det är faktiskt få saker som slår detta!
Min första lite extra födelsedag som faktiskt är den bästa var när jag fyllde 15 år tror jag (som sagt är året inte så viktigt) på morgonen blev jag väckt av skönsång och en resväska med bikini samt mössa och vantar i. Förvirringen var stor fram tills jag fick ett fint häfte med bilder, texter och citat i. Där inne fann jag stora delar av vad mitt liv har varit hittills, på sista sidan stod det att vi skulle se Chelsea - Bolton och förvirringen var stor. När pappa säger att jag får packa väskan för att vi åker vid fyra till flygplatsen gick det upp för mig vart vi var på väg. Som alltid i London var det en underbar resa och att få uppleva allt med min familj blev dubbelt så bra.
Den andra dagen som verkligen stod ut lite extra var när jag blev myndig. Att gå från barn till "vuxen" är riktigt speciellt för många men jag tvekade på att denna dag skulle bli något extra då Oscar bodde i London och mina föräldrar var i Turkiet. Då klev min fina vän Becca fram, hon sov hos mig och väckte mig på morgonen med skönsång, ben & jerrys och ett väldigt fint kort som jag alltid kommer ta med mig för att minnas denna dag! Vi fortsatte med en frukost med massa exotiska frukter och champagne innan det blev mer en vanlig 18 årsdag. Såhär i efterhand känner jag nästan att mina föräldrar förtjänade att komma hem till spåren av en hemmafest men vetskapen av att de litade på mig då mycket fick mig att vilja leva upp till deras bild av mig, så de får bli när jag fyller 21 ;)
Slutligen har min 19 årsdag varit speciell, själva dagen var väl inte den bästa men firandet från mina vänner var så fint. Jag har ett par vänner som känner mig såväl att även om ja har råd att köpa något lite dyrare som jag spanat in i månader väljer jag att lägga pengarna på en London resa ist. Därför slog de ihop sina kloka hjärnor och startade en insamling. Tillsammans lyckades de fixa mig jackan i mina drömmar, den jacka jag burit iprincip varje dag sen dess då vädret tillåtit. Inte bara för att den är sanslöst snygg utan för jag påminns även om vilka fina människor jag har runtomkring mig och blir lite lyckligare!
Nu är det dags för min 20 årsdag, om exakt en månad. Den näst viktigaste födelsedagen för mig hittills, det gör mig lite ledsen att jag kommer vara hundratals mil ifrån mina nära och kära. Att jag måste styra moron ben & jerrys glassen själv och att det inte blir min dag på samma sätt. Jag är säker på att min värdfamilj kommer försöka göra det bästa för mig och ja har mina fina vänner här men min födelsedag är viktigast att få vara med nära och kära som vill vara där för mig. Därför är jag evigt tacksam att jag och Ida dagen efter styr oss mot Dublin för att få ta del av Elin och Camilla, att jag får en del av hemma. Tragiskt nog gör detta dock att jag önskat mig mer än vanligt, något som chockar mig är att jag inte vill ha något svenskt godis eller snack då jag bara kommer sakna hemma mera.. Jag vill ha mer möjligheter och mer upplevelser i England innan jag får komma hem till mitt Sverige liv.
Konstiga och ganska djupa tankar som virvlar omkring i hjärnan här borta, men för första gången i mitt liv känner jag att jag verkligen har tid att grubbla och analysera kring dessa saker vilket har fått mig att börja uppskatta mitt liv i Sverige och mina vänner ännu mer. Så även om ni inte hör från mig varje dag så är ni alltid med mig!
Spritt språngande glad
Om mindre än tjugofyra timmar är jag med er igen, mina trogna resekompanjoner, vänner, förebilder och föräldrar! Jag är så sanslöst taggad och har skrivit en hel lista med ämnen att diskutera!
