Att finna kärlek i en vän
Idag är det tre veckor kvar tills jag lämnar landet, 21 dagar. Men vad som är ännu värre är att jag bara har 17 dagar kvar tillsammans med min bästavän. Innan man åker på utbyte skojar alltid ens vänner om att man inte får hitta sin prins och fasta i landet. Jag har inte hittat min prins, men det betyder inte att jag inte har hittat något som kommer krossa mitt hjärta när jag sätter mig på planet mot Stockholm. Jag har blivit kär i staden som är blåisigare än någon annan stad, som har massa snygga män, som har en underbart liberal kultur, men min stora kärlek under denna tid ligger i de personliga mötena.
Alla du träffar förändrar ditt liv, mer eller mindre. Och har du tur som jag, hittar du en speciell människa som inspirerar dig, som får dig att skratta, som alltid erbjuder sig att cykla igenom staden när du ligger bakis. Jag har träffat någon speciell, någon som jag har skapat ett band med som är unikt. När jag är ute och promenerar kan det slå mig att min viktigaste del i vardagen här kommer inte vara min vardag i Stockholm. På något vis anser alla att det är värre att lämna en partner än en vänskap, och absolut den fysiska närheten är inte lika viktig i en vänskapsrelation. Men fan, det gör jävla ont att lämna en vänskap. Vem ska nu ha sitt livs mission att winga mig, vem ska nu säga saker på rolig engelska och vem ska jag nu dricka vin med helt spontant. Även om en vänskap kan bibehållas på distans så påverkas den av de 1127 km mellan Stockholm och Amsterdam.
Något jag däremot är säker på är att denna vänskap har förändrat mig på ett vis som jag aldrig varit med om förrut, denna vänskap har något speciellt. Jag påstår inte att den är bättre än alla vänner hemma. Jag älskar mina vänner hemma och uppskattar de enormt, men där är vi ett gäng, vi är en mini liga. Här är det jag och hon, sen statister som byts ut i vårt liv. Men som jag och Olivia skrev i en uppsats så är vi en egen praktikgemenskap i praktikgemenskapen.
Om en vecka sitter vi i Lille, smuttar på vin, skrattar åt minnena vi har skapat oss under dessa månder, gråter över att det är vår sista helg bara vi två. Trots att jag har älskat denna stad i bitar, att jag lärt mig mer än någonsin på universitetet och att jag har träffat hur många fantastiska personer som helst är du höjdpunkten på mitt utbyte. Jag är så otroligt tacksam över att vi hamnade i samma introgrupp, att du och jag blev fulla ihop första kvällen och att vi började vänskaps dejta.
Men trots all smärta det ger mig att lämna har jag hopp. För det är så vackert att året är 2017 och världen har aldrig varit så liten. Jag har hopp i att vi är unga och trots att vi lever i olika länder är det inte svårt att träffas då våra liv fortfarande är flexibla. Midsommar i juni, Grekland i augusti, Amsterdam i april. Planerna är många för att hålla vår vänskap brinnande. Låt oss inte förstöra denna vänskap, denna vänskap får inte vara som killen som gjorde ens utbyte magiskt, som man pratar med två månader efter man flyttat hem men inser snabbt att det inte funkar. Det får inte hända, för hag behöver denna vänskap i mitt liv. Faktum är att vår vänskap gör mig till en bättre människa. Den gör mig till en lyckligare människa, en människa som ser på livet på ett härligare vis. Denna vännskap är precis som Amsterdam, vacker, öppen för möjligheter och rik på minnen. Pia, här är mitt kärleksbrev till dig. För du är det bästa som hände mig 2016. Tack för att du är du!
Kommentarer
Trackback
