När sanningen slår en som en käftsmäll

Publicerat 2014-06-21 00:34:48 i Mikaelas djupa sidor
Något som har gjort livet i England mycket lättare är vetskapen att det finns ett liv hemma som väntar på mig, som tar emot mig med öppna armar när jag är redo att komma hem igen. Mamma och pappa väntar på att få ha en unge i huset igen, mina vänner väntar på att jag ska fylla luckan i "gänget" och brollan väntar på att ha sin sköna lilla syster i samma stad. Det finns ett rum, ett liv och en stad som tar emot mig med kärlek, den har alltid funnits där och kommer med största sannolikhet göra det. 

För några kvällar slog det dock mig. Detta gäller ej i England. Insikten slog mig rätt i ansiktet och för första gången på länge slogs jag av en ångest som gjorde ont i kroppen. Sanningen är ju att när jag lämnar landet kommer min plats inte finnas kvar i väntan på att jag ska återvända och fylla hålet. Det kommer en ny människa för att fylla upp efter mig. Tallie kommer ha någon annan som går med henne, som skrattar, pussar på och gosar med henne. Ungarna kommer ha någon annan att spela dålig musik, tävla i massa saker och hitta på överraskningar till de. Min säng. Min mysiga säng kommer vara någon annans mysiga säng. Våra kill kompisar. Allting förändras. Detta kommer om veckor inte vara ett liv jag har tillgänglighet till, förutom i mina minnen. 
Jag älskar detta liv, inte lika mycket som jag älskar allt jag har hemma. Men detta innebär inte att jag kan smälta faktumet att mitt liv snart kommer vara historia. En del av min bok kommer sätta punkt och jag ska gå vidare. Fan vad svårt det är att gå vidare när man vet att det är permanent. 

Jag inser att jag kan låta överdriven och dramatisk med tanke på att detta händer så ofta. Men nej. För detta liv har förändrat mig och jag vill ha det kvar. Jag vill ha en kombination av allt jag har här med det som jag har hemma. Jag vill ha kakan och äta den. Fan. Varför är det så svårt att lämna något bra för att ge plats för något nytt och bra? 

Kanske kan vara ett råd till mig själv

Direktlänk, 1 Kommentarer



Kommentarer
Sari Karlström

Kära Mikaela,
Vilka kloka insikter. Jag förstår hur du känner det. Det är svårt, men en tröst om än liten, kanske kan vara att fast det gör ondare att lämna goda upplevelser bakom sig, så är det bättre än att behöva åka ifrån tråkigheter och elände.
Nu kommer du att ha så mycket mer positivt med dig i bagaget. Att du har så många fina minnen beror inte enbart på att du haft tur att träffa så många härliga och trevliga människor. Det beror till mycket stor del på dig själv, hur du beter dig, agerar och interagerar med dem du träffar. Det i sin tur borgar för att du även i framtiden kommer att få många härliga positiva upplevelser.
Här hemma kommer livet att vara förändrat. Mamma och pappa är nog ganska mycket som vanligt, likaså dina kompisar. Oscar kommer inte att utgöra lika stor del av din vardag. Men när du träffar Oscar kommer du även att få tillfälle att lära känna Cecilia som är en genuint fin människa.
Vi längtar och ser fram emot att du kommer hem. Att vi får ta del av dina nya sidor.
Välkommen!!!
Tusen och åter tusen kramar

Svar: Tack bästa mamma <3
Mikaela

2014-06-21 @ 07:49:49


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Just live.

Det tänkte jag iallafall försöka göra under ett halvår i Amsterdam

RSS 2.0