När en fantastisk era övergår i en annan
Jag har minnen från mitt fotballslag långt tillbaka i tiden. Men de som jag själv kommer ihåg är från min store idols första år i klubben. Ungefär vid samma tid som Frank Lampard kom till Chelsea började mitt intresse för fotboll och klubben väckas till liv på allvar. Under dessa 13 år har denna unge mittfältare utvecklats till något av en gud, en övermänsklig fotbollsspelare men framför allt en idol och förebild för många, därbland mig själv. Jag har många matchtröjor med nummer åtta på ryggen och det är ingen chock att jag valde nummer åtta i fotboll och ville även ha det nummret i innebandy.
I trean när vi skulle hålla ett hyllningstal i svenskan valde jag Frank Lampard. Det stod mellan de två killarna jag alltid haft som förebilder, min fantastiska storebror eller denna man. Jag valde tillslut min stora fotbollskärlek. Tänkte ge er några citat från mitt tal: "Frank Lampard har prydit ryggen på alla mina matchtröjor och Frank Lampard har berört mig till tårar, tårar av både glädje och av sorg."
"Detta tack vare att jag hade en förebild, någon som jag ville vara som. Frank Lampard fick mig att vilja vara något större än mig själv, att sprida glädje och hopp till min omgivning. "
"Om det blir så att han lämnar klubben till hösten kommer han göra det som den bästa någonsin, som någon som förändrat min och så många andras syn på klubben och sporten. Med mycket hjärta och vilja har han lärt mig att det enda som krävs för att lyckas är att vilja mer än alla andra och älska det man gör. Han har lärt mig det viktigaste i livet, tror du på dig själv kan du gå hur långt som helst. "
Om man bortser från det faktum att texten är för ett tal är det sanningsenligt. Frank Lampard var, är och kommer vara en människa som alltid har påverkat mitt liv. Jag twittrade nyss om att han är den första mannen som på riktigt krossat mitt hjärta och det stämmer ganska så bra. Bara det faktum att han är en av huvudpersonerna till att jag har valt sport framför ett "tonårsliv" visar hans inverkan på mitt liv.
Jag kommer aldrig glömma hur jag övertalade Frida & Becca att vi skulle minsann åka till London över den sista hemmamatchen förra säsongen, då det inte stod klart att han skulle signa ett år till och om det var så att min hjälte skulle lämna klubben skulle jag, tillsammans med alla hans andra fans få säga hejdå. Det jag känner nu är inte mycket alls. För mig är det för surrealistiskt att han inte kommer vara Chelsea på pappret nästa år. Dock är jag övertygad att på samma sätt som han alltid är i våra hjärtan, är Chelsea alltid i hans och att det bara är en tidsfråga innan han har en roll i klubben igen.
Tack för allt, klubbens bästa spelare, men framförallt min stora idol!
Kommentarer
Trackback
