Stora vägval
Jag vet inte om det är möjligt att må så bra som jag gör här.. Jag går ständigt runt och väntar på att tippa över kanten, på att hamna på botten, just nu är jag som helt nykär i mitt liv och allting som händer ser jag positivt på. Två timmars strykning är bra, för då hinner jag tänka, lyssna på podcasts och lär mig in för framtiden (förlåt, men är jag hög?)
Tänkte berätta lite om helgen, igår blev det The Miller med tjejerna.. mycket trevligt snack som vanligt, sen började vi hänga med en kille i baren som berättade lite om sociala livet runt omkring så vi vet vart vi ska osv. Eftersom jag är den mest mobilnördiga människan i vårt gäng fick han mitt nummer så att hans polare kunde visa oss hur man ska leva här typ. Det slutar med att när jag kommer hem har han smsat och bjudit ut mig. Hmm... knepig situation här, i vanliga fall skulle ja ba "nej tyvärr, jag har pojkvän" (snygg vitlögn) men efter som jag har min "yesman" filosofi är jag lite splittrad över hur jag ska göra. Jag har egentligen ingenting att förlora på det, även om jag är lika intresserad av honom som jag är av tvättsvampen i köket så kan jag ju få lite dejting erfarenhet (pappa få inte panik). Jag menar jag är ju inte direkt den som går ut på dejt varje dag och när rätt man kommer omkring vore det ju kul om jag kunde få vara smidig för en gångs skull. Mina Sverige vänner skriker ja åt att gå ut med honom medan Englands brudarna inte är lika positiva då de vet att de är dött lopp.. Frågan är vad det blir, ska jag redan bryta min filosofi eller ska jag vara "yesman" bruden lite till? Vad tycker du, kommentera här och hjälp mig på vägen!
Så övertaggad på London med er nästa helg!
Kommentarer
Ida T
just do it! du har ju som sagt ingen att förlora, de blir nog kul!
Trackback
