Jag har under hela sommaren arbetar relativt mycket, under juni jobbade jag heltid och nu under juli har jag jobbat cirka 70%. De sista två veckorna har jag dock arbetat 12 dagar i rad, samtidigt som jag har gjort något efter jobbet varje dag! Att jag om 6,5 timmar inte bara får ta helg, utan även en veckas semester känns helt underbart! Efter jobbet tar jag tåget ned till Linköping och Oscars lilla familj och imorgon åker vi fyra vidare mot Öland för att möta upp mamma & pappa. En vecka av sol, bad, böcker, bebishäng och inga väckarklockor, jag får rysningar av längtan.

Dock måste jag ta med mig datorn för att fixa med lite erasmus papper så att jag får första utbetalningen i tid. Men det är bara små pettitisser, hoppas ni får en lika fin vecka som jag ska ha!

Efter jobbet igår så mötte jag upp delar av vårt lilla plugg gäng för grill och vin i Roserslundsparken. Grillmaster Pudas levererade fantastiska burgare med pepp från panelen och vi spenderade hela kvällen samt mestadels av natten på filtar, öppnade upp oss för varandra, skrattade så att tårarna sprutade och kände oss lite tonårsaktiga. Pudas hade vett att lämna samtidigt som mörkret drog över, medan jag och Mimmi tog en taxi ifrån Malin vid tvåtiden. Men oj vad jag kommer sakna dessa människor, vilket fantastiskt gäng individer jag träffat. Att missa ett halvår med de är den enda downsiden med Amsterdam!

Precis såhär kommer jag försöka spendera min tid innan jag åker, vin konsumtion i för stora mängder med människor som jag verkligen har nära hjärtat.

Idag en det exakt en månad kvar tills jag flyttar och det mesta ser väldigt ljust ut. Igår fick jag reda på att min erasmus ansökan var godkänd men att jag måste skicka in lite dokument för att göra den komplett, de där extra tusenlapparna EU bidrar med känns väldigt uppskattade. Även min kurser på uni är lösta, transport när jag landar och jag är anmält till introduction week. Det enda som inte har löst sig ännu är ett boende, men jag väntar otåligt.

Jag bör inte hävda att jag har ett enormt kontrollbehov, men en bra stor dos av det har jag ändå. Alltså börjar det krampa lite i magen av att dagarna tickar ned och det enda jag kan göra är att vänta och se. Jag har nämligen anmält mig till en boendetjänst som utförs av universitetet, det är ingen garanti på boende och de vill inte bli kontaktade fören den 8e augusti utan kontaktar de som blivit/inte blivit erbjudna boende löpande. Redan i juni skickade jag in min ansökan och sen dess har jag bara väntat på mejlet som ska trilla in, ett ja eller nej? Delat boende eller privat? Vad jag mest har fokuserat på är att jag vill ha privat badrum, men nu känner jag mest att jag vill ha en säng, ett tak och fyra väggar. Otåligheten börjar krypa in under skinnet och inom två veckor SKA jag ha ett svar, blir det ett nej kommer jag få det tufft att hitta boende. Men det läser väl sig, det gör de alltid!

Till lite roligare nyheter så ska jag idag träffa en tjej som också flyger till Amsterdam för utbyte, precis som mig pluggar hon på SU. Hon har fått boende genom samma organisation som jag väntar på svar ifrån. Det ska blir roligt att få träffa henne, veta mer om hennes förväntningar och se om det kanske blir en framtida Amsterdam homie.

För tre år sedan var jag i Ayia Napa med ett gäng av mina bästa vänner. Vi hade två veckor av skratt, sol och fest, vi hade chansen att umgås konstant innan jag skulle lämna min familj, vänner och Sverige bakom mig och dra västerut till England. Jag minns att min kropp nästan stängde av, jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra eller innebörden att inte kunna luta mig tillbaka på de som alltid följt min väg. Veckorna innan avresa försökte jag bara ha roligt, umgås med vänner, familj och gå igenom packlistan sisådär 100 gånger.

Jag har ju redan gjort den stora avfärden, sagt hejdå, vi ses om ett år, lämnat den enda bostaden jag har minnen ifrån. När vänner frågar nu ifall jag är nervös, stressad eller bara taggad känner jag mest en längtan, ett desperat behov att få komma till Amsterdam. Nästa äventyr ligger framför fötterna på mig och jag vill bara rusa fram klockan så jag kan köpa en secondhand cykel och upptäcka min nya stad.

Samtidigt försöker jag påminna mig själv, jag har nästan fem veckor sommar kvar. Även om jag har jobbat endel och jobbar hårt nu för att lyckas finansiera mitt halvår är kvällarna långa och sommar Sverige inbjudande.

Jag har ju redan gjort det här en gång. Därför ska jag lära mig från Mikaela 2013 och inte stänga av, inte stressa samtidigt som längtan att komma iväg ska hindra mig ifrån att leva i framtiden, som utbytesstudent redan nu.

Familj, vänner, bekanta, randoms och alla ni som jag vet bara äälskar att stalka mitt liv - efter ungefär två års tystnad är jag tillbaka! Inte mycket klokare men lika sprudlande glad över äventyret som ligger framför mig.

I augusti 2014 hade Stockholms Universitet upprop för alla som skulle börja studera på PAO-programmet. Efter namnen blivit uppkallade och extremt många individer med kvinnliga röster accepterat sin plats frågade programansvarige ifall det fanns några studenter med frågor. En ivrig Mikaela räcker upp handen och frågar "finns det en möjlighet till att göra en utbytestermin, och isåfall när?" Svaret blev termin fem och väntan skulle bli två år.
Dessa två åren har dock varit allt annat än en passage mot utlandet och världen, jag har lärt känna fantastiskt individer, växt så jag inte förstår hur jag möjligen kan få plats i mina 171 centimeter längre?!? Men framförallt har jag bildat mig en dröm om framtiden.

Efter fyra terminer kantade av tentahets, tenta öl, två fantastiska weekends till Prag och Warszawa med plugget, en skidresa till Åre med samma gäng och föreläsningar som ena dagen varit mind-blowing för att nästa ge alla en möjlighet att sova ikapp nattens sömnbrist. Jag har varit med och startat upp ett utskott i vår fantastiska studentorganisation och förhandlat med otroliga människor inom samma bransch, jag har druckit öl på billiga hak och gått på storslagna sittningar.

Att lämna Stocholm, min pluggrupp, vår studentorganisation och röda linjens tunnelbana känna jobbigare än jag kunde tänka mig. Men trots detta har drömmen alltid varit stark, längtan har varit större och beslutsamheten om att vara Au Pair i England inte räckte - jag måste ut i världen, göra mer, se mer, leva mer!

Efter många om och men, mindre än ett dygn innan sista ansökningsdag stod jag ovetandes om vilket väderstreck jag skulle åka mot. Den kvällen spenderades på min käre väns fest där jag efter en lång utfrågning och en förhöjd promillehalt lyckades får fram ett vinnande Universitet och Amsterdam snubblade över mållinjen precis före Canterbury (England). En lång ansökans process som jag inte tänkte uttråka er mer nu började och idag står jag här, utan boende men med plats på universitetet i Amsterdam och en enkelbiljett som har 22 augusti stämplat på sig. Om 45 dagar tar jag mitt pick och pack och ger mig ut på "Mitt livs äventyr - part 2".

Häng med, det blir kul!