Familjefirande
Familjen firade med en extra god middag ikväll! Köttet var så gott att jag började hoppa på min plats, ikväll var vi värda det.
Kom igen nu let's go, allihopa vi kör!
Någon gång i vintras började jag fundera över min framtid, vad ska hända nu? Vill jag plugga på en gång eller behöver jag en paus? Det gick ganska fort att inse att skolbänken inte var ett alternativ till hösten då jag behövde hitta motivation och sug för att plugga. Efter mycket spekultaion ansåg jag att det bästa för mig är nog att vara au pair, att få uppleva något fantastiskt och ett annat land samt utvecklas som person genom att ta ansvar för någon annan. Det lär väldigt bra! Att det var England jag skulle till var det inget snack om. Landet jag älskade blint, som fanns två timmar bort och hade mitt favoritlag.
När snacket på träningarna gick om vad som skulle ske i höst snappade Elins syster, Ida upp vad mina planer var och sa att hon tänkt i samma spår. Plötsligt delade vi två detta äventyr och puschade varandra till att våga ta första steget. Vi väntade till Mars då jag lyckades ta mitt körkort innan vi anmälde oss till aupair programmet, efter det var det bara massa blanketter, intervjuer och väntan.
Min väntan blev lång, lång, lång och med tanke på att Ida fick napp väldigt tidigt kändes det ännu längre. Efter lite ändringar i min ansökan (bla en förlängning om hur länge jag kunde stanna, till ett år) så började det nappa på andra sidan havet.
Moulsford, säger det er mycket? Det sa mig absolut ingenting, men jag läste om en familj därifrån som var intresseade av mig. Tvillingpojkar som älskade sport, åtta år var killarna och det lär snarligen perfekt för mig. Magkänslan var definitivt bra, framtills jag såg att Moulsford hade 500 invånare. FEMHUNDRA?! Jag har levt i Järfälla med 70 000 invånare så länge jag kan minnas, jag har haft en kvart in till Sveriges största stad så länge jag kan minnas, hur fan skulle jag kunna bo i en håla i ett år?
Efter en middag med Gabbi (som alltid är otroligt positivt) vände allt och magkänslan blev bra igen. Var det inte det här jag egentligen ville? En utmaning och känna på ett annat England än det jag alltid turistat i. Mer brittiskt än Moulsford kan det faktiskt inte bli.
Ett par skype samtal med familjen H och jag var säker på att Moulsford var det stället jag vill tillbringa mitt år fick jag reda på att de även pratade med en annan au pair. Vårt senaste samtal var igår och hela natten kantades av mardrömmar, det var ju C och H jag var menad att ta hand om, de måste välja mig. En ångest har legat som en mörkskugga kring mig hela dagen, men 11.29 när jag och mamma står och kikar på ett snyggt linne inne på American Eagle (vi befinner oss i Florida atm) ringer ett okänt svenskt nummer. Jag suckar och svarar, det är Ann från STS som frågar om jag sett mejlet från Engelska aupair byrån där familjen H request me as their Au Pair! Jag blev helt lyrisk och glädjen har suttit i sig hela dagen. Så fort jag snappade upp lite wi-fi på Starbucks kopplade jag upp mig till mejlen och accepterade familjen.
Mitt äventyr har tagit sitt första stora steg idag. Nästa steg blir att boka en one-way-ticket till England och börja nedräkningen. Men idag ska jag bara njuta av glädjen och euforin som går igenom hela min familj, idag är vi lyckliga!
Snart är inte det här ett resemål, snart är det här en del av mitt land. Helt ofattbart!
This is my story
Denna blogg är säkert den tioende jag startat, men tillskilland från de flesta andra är inte tanken att denna ska dö efter ett par veckor. Planen med denna är att ni (min familj och vänner) ska kunna följa det äventyr jag förhoppningsvis ska bege mig ut på om ett par månader. Min dröm är att vara aupair i England och här kan ni få följa min resa. Enjoy!
